bredvid julstjärna. avokadoplanta.
vandrar mina mjöliga fingrar över din varma, mjuka hud.

.

nyduschad, insmord i barnolja.
insåg just en sak.
att man får inte en känsla att försvinna genom att mota den, att försöka kliva ur den, att låtsas må något annat. utan genom att låta den.

hur jag älskar att nosa dig i nacken, knappt snudda vid dina nackhår, den knappt märkbara rysningen, att andas in doften av ditt hår. hur jag älskar friskheten i att smågnabbas. friskheten i att jag kan säga det jag tänker och känner och inte efter vad som passar och är smidigast. och hur du gör kaviarhjärtan på mina frukostmackor. kommer med thé på sängen till mig. jag har det bra.

I want to be your happiness, I want to be your common sense pain

himlen är smutsgrått rosa, det är morgon, november, tisdag, vaknar till regnsmatter, skyndar i bussar och spårvagnar och trängsel, försöker hålla grånaden på avstånd, tungan lätt skållad av morgonens första kopp thé, stiger in i en föreläsningssal fylld av kaffedoft som fyller mina sinnen, lysrörsljus som sticker mina ögon, osminkad, tungt hjärta.




your body melting into mine; the warmth of your skin flowing into mine and with it your strength, your comfort, your love; the strong rhythm of your heart, the rhythm of our bodies in synchrony, the feeling of being strong, being here, of being flesh and blood and alive and living.

lost words found

tårarna kantar insidan. jag kysser ditt ansikte, vandrar med händerna längs dina konturer, det som skiljer mig från dig, gränsen mellan ditt blodomlopp och mitt, mellan dina tankar och mina.
för att möta en annan människa är det så mycket inom sig som man först måste möta. för att möta dig måste jag först möta mig själv. ibland orkar jag inte det. ibland tornar insidan upp sig som ett oöverstigligt hinder. spökar, skriker, klöser, paralyserar mig. när jag inte orkar möta det, när det immobiliserar mig, då kan jag heller inte möta dig, och det är att bygga en mur mellan oss. en kall, hård, massiv mur. det gör mig ensam, onåbar. och det finns inget jag avskyr mer hos mig än när jag bygger avstånd till dig. jag önskar att jag ska lyckas möta allt det som finns inom mig. jag önskar att jag ska kunna dela det. älskas, och älska dig med alla skärvor som är jag.

lakritspussar

det är kväll. jag har insett en sak. jag är så mycket mer balanserad nu än jag varit. jag rymmer fler sorters känslor utan att de går över i panikspiraler. och jag rymmer dem även i sällskap med andra. kan känna mig sur&irriterad och det är okej. och jag kan uttrycka det, istället för att stänga inne det. det kan låta litet. men för mig, för mig är det stort.

färdas.

.

kvällsbekännelse (lycklig)

åh. jag känner mig som en väldigt lycklig människa. sitter i fåtöljen, laptopljus i mörk lägenhet. det är lagom städat, lagom rörigt. jag känner efter, jag känner en stabil, som förankrad, glädje. jag brukar känna/har väldigt ofta känt mig inträngd i ett hörn/omringad av saker att göra/överhopad/socialt tvingad att göra saker/otillräcklig/stressad över att inte hinna med allt jag vill göra, har ofta tänkt på allt jag inte är/allt som alla andra är/hur jag skulle kunna vara/etc, etc. inget av det känner jag nu. jag känner en intensiv meningsfullhet i att vara vid liv. jag känner mig hel. känner en surrande svärm av möjligheter i bröstkorgen. och en visshet om att allt det jag vill göra kan jag göra. känner mig inte längre tafatt och otillräcklig och osäker på vad som är jag i stora sällskap. jag vet var jag är och jag är där jag vill vara. har skalat bort tvång, sådant som stjäl mer än det ger. stöper min värld i en liten annorlunda form (det är jag som dikterar villkoren som min värld vilar på, det är så lätt att glömma). hjärta och hjärna som hand i hand. tar bort sådant som inte får plats, inte behövs, lägger till det som fattas. skulpterar lite i taget.

köket är mjöligt, ljuset är mjukt, kärleken är varm.

läser flera böcker samtidigt, stryker under meningar som träffar rätt, kollar upp ord jag inte kan. gör listor över ord jag inte ska glömma. åker spårvagnar, lyssnar på harry potter på franska, lyssnar på musik. andas in november. går i skola, lyssnar på föreläsningar, läser neurobok, springer. friskisjympar. bakar kanelbullar och rullar chokladbollar i mängder med kokos. pratar, skriver, torkar av köksbänken väldigt noggrant. ser film, värmer mig på thékoppar. går på föreläsningar om papperslösas vårdsituation. leker nalledoktor på drottning silvias barnsjukhus. är noga med att låta hjärtat välja. drömmer, andas, vidrör, vidrörs. jag tror att jag lever.

min älskling sover. sitter insvept i filt, laptop i knäet, dismaskinen just klar i köket. en plötslig tystad. dagen och tankarna lägger sig.
har varit på föreläsningar om vård till papperslösa hela dagen. jag har tänkt, jag har gråtit, jag har varit förtvivlad, ledsen och arg. det finns så mycket röta. så mycket ruttet i så många instanser och på så många nivåer. ibland vet jag inte hur jag ska bära det. som om hela mänsklighetens ont på något sätt vill rymmas i mitt bröst. ändå, så glad att jag tänker och känner. glad att jag vet, iallafall lite mer. att blunda är det farligaste.

...

jag drömde om dig inatt. liksom en annorlunda dröm. stod och höll M i handen, tätt intill, och du kom och tittade på oss och log, citerade en rad ur någon winnerbäcklåt, jag minns inte vilken nu, men något i stil med "är ni lyckliga nu, har ni livet framför er?". och vi svarade ja och du såg glad, liksom nöjd ut, och gick. det var en fin dröm. på en föreläsning idag hade killen framför mig en sådandär rödorange (alldeles för stor) skjorta, en sån som du brukade ha. jag undrar när jag släppte dig. om jag kanske höll kvar i någon slags tråd till dig genom att läsa det du skrev. jag kunde inte låta bli, jag försökte. nu känns det lite tomt, som kallt.
jag har varit självisk på så många sätt.

kaffelattemustasch

på café med mig själv, älskade november. dricker kaffe latte med extra mycket mjölk. värmer händerna, luktar på kaffet, tar upp två kanelbullar ur ryggsäcken jag bakade igår. bullarna alltså, ryggsäckar bakar jag inte. framför mig sitter två mammor med varsitt litet barn. barnen har prompt vänt ryggen mot mammorna och har tydligen bestämt sig för att jag är det roligaste som finns. de kiknar av skratt och jag ler tillbaks. det finns inget mer genuint än ett barns skratt.
barnen tröttnar till slut och mammorna lyckas börja mata dem. det är kaos på deras bord; barnen välter muggar, spottar ut mat, men de bara skrattar, alla fyra. lyckligt kaos.
jag vänder mig mot datorn, tangentsmattret. torkar bort lattemustaschen. andas in, landar, inser hur viktigt det är för mig att skriva.

skriver igen, känner igen

novemberskymningen ända ner i lungorna. mina kinder brinner. jag kommer hem, du kysser min frusna hud, kupar händerna över mina bröst. jag kommer hem till en kärlek och en värme. gränsen av mig mot gränsen av dig. jag älskar nyanserna av dig. vår kärlek är en livmoder.

värmelängtan

vaknar in i november. världen är en blottad kyla. går sömndrucket upp, gör en kopp thé (höstglöd). suktar värme.
begraver mitt ansikte i dendär mjuka punkten mellan din käkvinkel och nacke, vid ditt hårfäste. doft av kärlek och lugn. värme, mjuknad. det är den tryggaste platsen jag vet.
tar på mig en stor, stickad tröja. beger mig ut i dagen.

det måste vara rörelse.
världen spränger i gult, klär av sig, blottar sin nakenhet. kalt, kallt, ruggigt. november, grå asfalt men ändå dendär stämningen. drar mössan lite längre ner över öronen, skyndar mig genom skymningen. det är som en mystik som lägger sig över staden. jag går över fallna löv och blöta kullerstenar och jag har en växande känsla av något lyckligt i bröstet.

jag älskar att gå längs bibliotekshyllorna. dra handen längs raderna av bokryggar. så mycket kunskap, så mycket dörrar, så många möjligheter. alla dessa världar av ord. det kommer alltid att finnas så mycket kvar att uppslukas av.

det måste vara rörelse. någonstans har jag ändå kommit, jag vet vad jag har att jobba med, jag vet vad jag har mellan mig och balansen och välmåendet. lär mig så sakteliga att stanna kvar i kaoset, finna ron i kaoset, att bara rymma nuet. att älska de små stegen. jag kan ta mig vidare härifrån och förändras - men jag kan inte göra det på en gång. och det frustrerar mig ofta. allt jag vill vara vill jag vara här och nu. men det går inte, och jag förstår det. jag ska älska vägen.
liksom ett inkännande av mig själv. lyssnar på mig, på det som känns och accepterar. det krävs en enorm dos acceptans att leva med sig själv. sänker kraven, påminner mig om vad som är viktigt på riktigt. skiftar fokus, värderar rätt saker. skalar bort det som bara tynger och skaver.
det måste vara rörelse.

jag anar en viss mognad. känslan av att landa. i det som är jag.