till sängs med min ångest

antar att det är vid den här allmänna sinnesstämingsröran jag skriver som bäst. om jag tar mig tid att lyfta trasslet. panik och stolta hjärtan. jag ska lära mig att bejaka varje känsla. varje sinnesrörelse ska jag vara ett med. varje känsloförnimmelse ska jag stolt bära upp. varje tår jag fäller ska jag le åt, varje leende ska jag skina med, varje panik ska jag skrika ut. jag vill nå fram, jag vill nå ut, jag vill nå dig och jag vill inte vara rädd. ändå bryter jag ändå inte tankevanor. ändå är det förbannat svårt. ändå vandrar mina känslor samma upptrampade stigar. samma uppdämda ångest; dessa vridna förväntningar, denna vridna världsbild - och att agerar utefter dem. det skadar mig.
jag går till sängs med min ångest, villrådig inför hur jag ska hantera den.
har jag ens kommit någonvart?

"det finns val i varje sak vi gör, och just nu är det en trösterik tanke."

jag finner tröst i förvissningen om allts rörelse. om förändringen, förvandlingen. trygg i färdriktningen framåt.

på sätt och vis.

craving. you.

cravings. addictions. cravings. fumlar efter dig i språket. väver mig ett nät av ord, bygger mig en bro av språk och hoppas att den når dig, att den bär oss. att jag möter dig.
craving you. jag räknar sju dagar till vi ses. jag räknar sex chokladbitar i glasburken vid min säng. jag ska flyga ner till dig, jag ska krama dig, jag ska kyssa dig, vi ska älska varandra med våra blickar i varandras. vi ska åka hem tillsammans och vi ska vara nära varandra igen. saknar att dela lycka med dig.
men det känns avlägset, det känns overkligt. du har varit långt borta i ett år nu och jag har inte riktigt förstått att du ska komma hem nu. vi ska bygga närhet igen. och jag hoppas vi har lärt oss saker om oss själva och varandra det här året. och att vi hittar tillbaks till oss. till närheten tryggeten värmen.

lirkar

jag väntar på en fördämning. jag väntar på att en propp ska gå ur, jag väntar på en fors. jag väntar på ord som regnar ur mitt hjärta, jag väntar på klarsyn och nysteg.
av någon anledning har det bildats en slags tröskel mellan ordlängtan och fingersmatter. det är en slags rädsla, det är ett uppskjutande, det är en feghet. en slags rädsla över att inte vara bra nog och inte skriva bra nog. och jag vet inte vari den gror. jag vet vad jag vill och jag vet vad jag behöver, jag vet vad jag älskar. och.
det här. är något av ett försök till att något ska sippra igenom dendär fördämningen. kanske måste jag lirka ett hål i det som ansamlats innan det kan spolas bort.
jag behöver uttrycka mig. jag behöver formulera mina tankar. jag behöver skriva vackert och jag behöver skriva fult. jag behöver poesitrippa mig över taggiga tankar. behöver skriva brutalt ärligt rakt. behöver ord för att vandra nya tankevägar. behöver lyssna på mig och behöver lyssnas på. jag behöver en fristad i mig.
på sätt och vis är jag nog rädd över det som jag väntar på ska skölja över mig. jag vet hur full av liv och känslor jag kan känna mig, hur övervälmande det kan vara. hur varje mening föder hundra nya och hur jag ibland inte kan rymma allt. så jag stoppar undan det, orkar inte känslostorma.
men jag vill liv. jag vill känna det spritta i bröstkorgen, jag vill känna helt och fullt igen, jag vill känna mening och glädje och entusiasm, intensivt. jag vill att det ska sjunga sig i mig, dansa sig i mig.
bygger min fristad och mitt känslovirvel. rum för tårarna och för glädjen.

we are nowhere and it's now

sitter på en busshållplats. jag gråter och sätter fötterna kängorna mot glasrutan. himlen är en rosa symfoni som för med sig dendär stillheten, kvällen, tonar ut färgerna och det intensiva. lyssnar på guided by voices - hold on hope som ett slags uppror mot nedåtspiralerna. jag är lycklig och jag lider. jag är lycklig och jag är förtvivlat ledsen. off solid ground men lutar mig mot sångrösten, lutar mig mot kvällen, det rosa skådespelet. jag gråter floder. gråter fördämning. andas smärta, andas ut den i portioner. jag säger jag står inte ut med mig. du säger jag älskar varje tidsenhet med dig. du lägger värme mot litenhet, och jag växer. tänker det kanske måste göra ont. och jag välkomnar skriken. det är så mycket som måste ut. bussen kommer och josh groban sjunger you raise me up to more than I can be. världen är kylan mellan min kind och glasrutan. det regnar och ljuset som träffar glasrutan bryts i regndropparna på fönstret. där ute reduceras till en kaotisk färgblandning. rött, gult, grönt, natriumskenet från lamporna som reflekteras i den blöta asfalten. lägger handen mot. manipulerad värld. min spegelbild färdas parallellt med mig. går av bussen. regnet piskar mitt ansikte. min smärta är inte längre min bur.