clatter clatter clutter thoughts clutter

om att vara som höst (I feel - depleted. tömd, utarmad, förbrukad.)

jag går genom skogsvägar vilsenvägar, mina strövområden, lyssnar till porlande bäckar, hoppar över lera och stock. solen skimrar in genom höstgula lövverk. jag kommer hem, äter chokladmousse med lång sked. börjar treva i huvudet, i allt detdär, försöker börja i ett hörn.

min värme mot din värme, min värme i din värme, vi ligger hoptrasslade i soffan, du rör vid min panna, följer mina örons vindlingar, kliar min rygg. jag värmer dina fötter, jag spinner. jag luktar på dig, jag älskar din doft. jag tänker, jag gör dig lycklig. jag vidgar din värld, jag berättar för dig om saker du aldrig sett, tänkt. och du gör samma med mig. vi tar varandra till nya platser och äventyr. vi rör oss tillsammans, du är den mest spännande resa jag varit med om. vi är.

känner mig rik med bokhyllan full av olästa historier. jag ska vandra dessa sidor upp och ner,


den enkla versionen: jag mår inte bra. och den vidare versionen: varje gång jag inte mår bra grips jag av en ofantlig [compulsion] att förklara det, väva det i förklarligheter förståligheter. beskriva det, analysera det, bryta ner det i atomer, sätta ihop i andra konstellationer, producera en teori och exekveringsplan för att åtgärda.
this all makes me go mad. tankarna runt i huvudet hem igen: som förra meningen, kör mig tokig.
istället: vägen ut är att stanna. är inte att desperat söka flyktvägar, vägen ut är inte runt och ut utan genom. stay where you are, be present, present in your pain, it will pass through you, you will pass through it. eventually everything passes.

om du inte tillåter dig att må dåligt, vara i det, kommer du heller aldrig att kunna tillåta dig att vara i glädjen.
dethär är så ofantligt mänskligt, och det rör om, berikar, dammar av, gör nytt. som årstiderna pulserar jag. det är inte farligt att vara ledsen. det är djupt mänskligt, och samtidigt tror jag också en styrka.
vägen jag vill gå går genom att tillåta mig vara. inte värdera, inte förebrå, bara gråta.

på något vis rotar sig denhär desperationen i att det är som fundamentalt dåligt att må pyton. tabu, typ. att det inte är okej, att saker faller, att människor blir sura, att när jag mår dåligt kollapsar korthuset runt mig.
istället: se världen annorlunda: rytmen fortsätter utan att jag driver på den.
att det handlar om att hitta min rytm. mina fundament, göra mjukheter av skrovligheterna inuti. (om att läka vackert.)
det är svårt när det är i huvudet det fallerar, när roten till ondat är i mig, i hjärtat i hjärnan. det blir så svåröverblickbart, svårgreppbart. och lätt till grubblerier utan riktning. det är svårt att tänka rätt och att tänka om, det är svårt att sluta att förebrå sigsjälv.



I want to be new, I want to be bright, full av curiosity, strength, will, joy, harmony, balance, warmth. but I am also extremely empathetic, full av emotion and fire, burning desires and dreads. I wish I could contain all that fire and emotion in my calmness and harmony. contain all those energetic and impulsive movements in my harmony, tolerance, tranquility.
I am multitudes, I will always be multitudes. figuring out how to contain myself, how to live myself.
att man kan se det som en vandring, en utforskning, något nytt. inte en villfarelse - en vandring i det djupt mänskliga.
och det har blivit mycket bättre. det är så svårt att göra något åt för det är så svårt att göra något handfast. svårt att veta vad man gör och vad man bör. men jag är så mycket konstruktivare nu, ångesten har så mycket mindre angreppsyta mot mig. fastnar inte alls lika hårt längre, rinner av. jag pratar (för att ringa in det, för att begränsa det, för att ventilera det) men dock nästan för mycket - den här känslan behöver tas om hand, kramar, acceptans, tolerance, snarare än ord.

inte mota, möta.




cravings, addictions
how we move in circles, enclosing ourselves when trying to liberate ourselves. how we are taught to despise every bit of our core selves. when we could instead learn from us, use our cores as resources.
how we addict ourselves, how we crave





jag drömde en av mina återkommande drömmar inatt, extremt vividt. jag trodde mycket länge att det verkligen hänt. denna drömmen har på sistone ändrat karaktär (samtidigt som den minskat i frekvens) och inatt var det tydligare än någonsin, tydligt bortom tvivel. den har tidigare innehållit känslor av skam och undvikande, rädsla. nu innehåller den en vilja att möta det svåra, att stå upp för mig själv och att säga ifrån, sätta gränser, vara rak och ärlig. inte vara rädd för att gå min väg.
inte längre undvikande, utan konfronterande. sann, rak och ärlig.


och om att vara höst.
jag välkomnar gråten och smärtan (jag går genom dagen, smärtan pulserar genom mig, jag är dess pulsationer, den väller upp som en våg, strömmar genom mig, släpper taget och börjar om. varm sjö av tårar i ögonen. så mycket människa.), mänskligheten. liv förutsätter död, vår förutsätter höst, lycka förutsätter olycka. kontrasterna behövs för att existera. död definierar liv, och olycka definierar lycka.
och jag ska ta hand om min olycka, min smärta, som ett sårat barn, jag ska bädda in den i mjukheter. pyssla om.
och mina löv ska falla, och bli till en mylla för skott att gro, och jag ska lära mig att låta saker vara, jag ska lära mig tystnad, att bo i kärleken och lusten, framförallt tycka om, att tycka om också smärtan, tycka om dethär med att vara människa, ta vara på kreativiteten, tycka om att vara i hela spannet - ytterligheterna och däremellan, att inte styra utan att strömma, och att göra det långsamt.

långsamt och mjukt.

så att allt ditt mjuka kan sippra in

jag vill bara att du ska komma hem, so that I can devour your skin, så att jag kan gömma mig i dendär mjuka gropen i din nacke, kyssa dig vid örat,
så allt ditt mjuka kan sippra in, så jag kan somna till rytmen av din bröstkorg som höjer sig, sänker sig. jag älskar din rytm. jag älskar att dela dig. det är det finaste jag har. och jag saknar dig.

grönt, som minnet av rött

du kan inte komma ihåg allt, och det är heller inte meningen. du måste glömma, du måste låta saker passera, du måste låta saker passera genom dig. du kan inte ta in allt - du måste sålla, sovra. du är ett filter, du är ett nätverk och du blir fragmenterad om du försöker gripa om allt. försök bara leva och njuta istället, och lita till din förmåga att minnas det viktigaste, att göra det till en del av dig.
att låta saker bli, to bring out each other's gold.
ge digsjälv allt du kan, alla chanser du kan, alla vingar du kan, allt det du tycker om. ge framförallt digsjälv utrymme. och livet är långt - du har så många år på dig att bli allt det du vill. men du måste göra det i din takt, och du måste tycka om vägen.
ser fram emot livet och att åldras.

(jag saknar dig. jag tycker att du är den finaste människan jag träffat. jag älskar att prata med dig, att dela saker med dig.)

and you wish you could soften your mind

INNOCENCE AND UNDYING LOVE WILL REIGN



smeker våra armar oskuldsmjuka

oktobersolen täcker oss, smeker oss. det snöade lite, lite idag. höstvinterns första snö.
jag måste lära mig att behålla vissa ord inuti. allt behöver inte stagas upp på utsidan.
nu sitter jag i sängen - nio kuddar, tre täcken, regnsmatter, varm laptop i knäet. med allt jag har tänkt idag.
jag har känt mig febrig, varmkallsvettande. det känns som jag är sjuk för att jag är så ledsen för världen. det känns som att jag är sjuk för att jag är så ledsen för dendär hmong-pojken jag såg i dokumentärsnutten. som fått sin mage uppskuren så att hans inälvor buktade ut ur sin buk. och hans mamma som säger "min pojke, du var ju okej alldeles nyss, titta på dig nu… mamma älskar dig så mycket".
allt detta lidande fastnar i mig och jag gråter, men jag kan inte gråta tillräckligt. jag vet inte hur jag ska axla det, bära det.
hursom, så tror jag att vi alla måste bära det tillsammans. att vi måste hjälpas åt att bära all sorg i världen.
den största sorgen är hur människor väljer att inte se.
och nu är jag mycket trött. somnade när jag kom hem och låg utslagen i två timmar.



att kommas ihåg: jag kan bara vara det jag är, i min takt. jag kan inte uppbringa något som inte är, jag kan bara utvecklas i min takt. gro och växa. och det är jag som dikterar vad som är att lyckas och misslyckas. jag som dikterar när jag lever bra och inte. och jag måste sluta skynda och vara nöjdare. jag måste låta saker passera.
se allt jag har blivit istället.






sann i mig. all självanklagelse och -förebråelse är borta. när jag inte mår bra är det okej - det finns utrymme för det. mår jag inte bra är det det jag måste göra. och måste göra klart. jag låtsas inte heller för andra - försöker inte hålla uppe några fasader - utan visar mig som jag är. och jag har upptäckt att det är något av det mest förlösande man kan göra, för sig själv och för andra. det är inte farligt att visa sina svagheter. det försvinner inte genom att tryckas bort - utan genom att tillåtas passera.
jag har lärt mig att säga nej med ett leende.

I am bright (to be new)

en hmongflykting i usa skulle framföra en presentation om hur man gör fisksoppa. (jag vet inte hur situationen var, det var antagligen en undervisningssituation där alla hade fått i uppgift att hålla en presentation). och vad han berättade: för att göra en fisksoppa måste man ha ingridienser, och för att skaffa dessa måste man göra en mängd saker - man måste fiska, och således tillverka fiskeverktyg (och således känna till hur man fångar en viss fisk bäst, var man fångar den, vilka verktyg man ska använda och hur man ska tillverka dem), man måste veta hur många som ska äta och deras preferenser, hur man ska krydda, hur kryddorna interagerar med varandra, vad det är för säsong - således vilka kryddor som finns, man måste odla grönsakerna man ska ha i och då ha kunskap om olika grödors egenskaper, hur man kultiverar dem och skördar dem och tillreder dem, och hur alla smaker påverkar varandra. detta och mycket mer.
vi är alla fisksoppor. vi är alla ett gytter av olika saker som interagerar. jag är min historia, beteende är språk (säger hur min begreppsvärld är beskaffad) och en människa människa beter sig som hon gör för att hon ser världen som hon gör.
för hmong är detta väldigt påtagligt. för dem är det snarare gruppen som är individen än personen (gruppen är individ - indivisible - odelbar) och gruppen bär sin kultur. och kulturen är formad och skapad ur allt det som hmong utsats för och upplevt. hmong beter sig som de gör för att de ser världen som de gör.
detta är sant även om mig, även om jag inte är del av en lika intrikat sammanvävd grupp utan i mig är min individ. jag är den sammanvägda produkten av allt det som hänt mig. jag är ett gytter. jag är även den sammanvägda produkten av allt som hänt mina föräldrar - det har format deras värld, och deras värld har till jättestor del format min. jag är min historia, ett gytter, min egen fisksoppa av idéer, farhågor, kärlekar, skrämslor, viljor, ilskor, tårar.





w

vad betyder något?

det jag kan ge, förmedla till andra?

jag är andra, andra är jag. jag finns i dem, jag är verklig endast satt i sammanhang, kontraster - likheter och olikheter.

vilka förmågor har mening?

nio kuddar i sängen. tio luncher i kylen. inte längre lika rädd. går hem till folk, våndas inte. mitt hus är i mig.

i am very privileged, i love you like mad every day. not everyone gets to love like mad every day.

present in my pain

brinnande kinder

promenerar med dig längs vattnet, båtarna, hamnen. mössa, vantar, ficklampa. klättra över och under staket. diskutera, prata - röra oss närmare varandra.

jag är så enormt stolt över migsjälv. för ett par år sedan hade jag reagerat helt annorlunda - jag hade riktat all ilska inåt och tolkat det du sagt som en sanning och på det värsta vis jag kunnat. jag hade skrikit det till mig, vänt mig inåt och blivit onåbar. fångad i en ångestboll.
nu sa jag: jag känner mig förolämpad, ledsen, jag tycker att det är något fint jag ger någon annan när jag delar vad jag tänker och tycker, och då vill jag inte höra sånt, det känns nedvärderande.
sen talade vi, kramades och det var bra.

stolt.

att det som är viktigt inte ryms i ting och statusen i andras ögon. utan att det består i vilka jag har runt mig, vad jag gör, vad jag kan göra med mina händer. det jag kan tillverka, min förmåga att lyssna, lusten glädjen nyfikenheten i hjärtat, vännerna, förmågan att tala med andra, till andra, nyfikenheten på andra människor, mina varma händer, mina odlingar, mina bröd och min mat, kärleken till varandra. allt det här är sådant jag bär med mig. det mesta av mitt hem är jagsjälv.

jag har blivit bättre på så mycket.
och jag känner mig så lycklig, mjuk här i morgonen. med kaffekoppen på magen, ett sug i magen att komma ut i dagen kylan friskheten. jag älskar tidigmornarna, precis som jag visste att jag skulle.
det är en sorts acceptans.

"jag är lyckligast i världen"
"jag med"

igår: ligga i badkaret, meditera. få vitt thé till sig. milt, gör mig mjuk på insidan. pysslas om. lite av m, mest av migsjälv. dedär stunderna när man bara har det bra - de ger så mycket. när man förankrar sig där man är, inte vill vidare. barnolja, levande ljus, mörker. bok. mediterade - med andetagen höjdes och sänktes min kropp. rofylldheten blev till rörsel. en otroligt lugnande rytmiskhet.

heja mig.

jag har en rädsla: att göra dig olycklig.
för det första har jag en näststörstarädsla. och det är att du ska försvinna. för att vi inte kan leva kompatibla liv - du friare än jag. min största rädsla är att du ska stanna. och att jag sakta ska bryta ner all din frihet, allt det jag älskar och värderar så högt hos dig. detta gör mig rädd.

bös och oinspiration. olusta och platthet och grånad. where did all the beautiful things go?
måsten och damm.
where did all beauty go?



plockar fickorna fulla av nypon. kokar nyponsoppa, äter med rostade mandlar. släpper ut sniglar.
théburkar, färgglada grytor. grytvantar. russin, höstlöv, höstrosor. fuktiga höstlöv, crispiga höstlöv, allt det som öppnar sig.

mjuka mysbyxor och koftor. vantar, raggsockar.

"jag tror att du är underbar. jag tror att du är så öppen att du kan bli allt det du vill."

simple and true

I collapse into you

vi tog varandra hit

om att hålla orden inom sig,
gro

jag har hittat vägen till denhär känslan nu. det här lugnet. jämnmod, balans. trampar upp stigen.

pisa station, rosa solnedgång över spåren efter regn och blixtar. syrsor.

--

vet inte om jag någonsin förut känt ett sådant här lugn såhär varaktigt. jag blundar och ler och lyssnar på the wall och italien susar förbi genom fönstret. genom min spegelbild.

höst: västtrafik har återgott till hösttidtabeller, skolan börjat. murgrönan blir murröda. köper pennor, pärmar, luktar på nya böcker. avskyr upprop. men vissa människor gör mig oprportionerligt glad - tillexempel han som ser ut att ha en hemlighet. som vandrar i korridoren. klurig och glad. han vet något.

bevara våra band

förmiddagar fyllda av

kaffe, winnerbäckmusik på jobbet, the magic of music. rys, cyklar hem i underbart somarregn, får sniglar på ryggen.

a kom och sa hej snygging och köpte en chokladboll till mig. sen pratade vi om fina rumpor. all corridor long.

jag älskar skiftningarna.
att vara med i förvandlingen av natt till dag - att befinna sig på gränsen. att bevittna när världen vaknar, när solen går upp, daggen formas, dagen formas. också hösten, och våren. och både solnedgång och gryning. metamorfos. to stand on the thin line of change. of being, for a short while, in two worlds, in the midst of the transformation.

"there is always much more to know than one can discover in a lifetime"

living a balanced life, I think, involves accepting the extremes, and not obsessing to have to be in perfect balance, always in "the midline of balance". frustrating over nights with almost no sleep ("out of balance"), of eating too much, too little, of stressing, of doing nothing one week and everything the next. but this is how we adapt to ourselves - we are not constant, we are fluctuating.

att leva i balans tror jag involverar att lära sig leva i ytterligheterna, att inte vara besatt av att vara i perfekt balans. vi behöver hela spektrumet, utan det ingen balans. vi är ytterligheter, vi måste lära oss vår egen rytm. snarare än konstanta, fasta, oföränderliga är vi i konstant rörelse, flytande, rinnande, flygande, skiftande.

så fasansfullt vacker

a





I don't regret it, but I have learned something from it and if it happended again, I would not make the same choices. but there is a difference between regreting and learning.

you have all been my teachers.



a

sometimes I think our wounds never heal.
but that they are the ones that make us beautiful, and that make us.
which is the same thing.

you have to make decisions, and keep making decisions, even if they are the wrong ones. it is what makes life move forward, what keeps you in motion.

don't be bitter. if you're bitter you will become unhappy, and that will make the whole world unhappy.

world, I will lend you my warm hands, my warm tears, and I will heal you to the best of my abilities.

vi måste hjälpa varandra med att bära det här. med att orka med det här, med att axla det, hantera det. vi måste bära det allihopa, bära varandra. jag tror bara så kan det bli bättre.

jag måste inte bara lära mig att förhålla mig till min kunskap - det jag kan - utan även till det jag inte kan,

min ickekunskap, som alltid med råge kommer att överstiga mängden av det jag kan. ödmjukhet och nyfikenhet.

i'm letting myself through

läkekonst

jag gör mig själv så fri som jag kan bli

att beröra också det svåra, att vara öppen med sin ledsenhet och inteorkarheten öppnar upp så mycket för andra också. skapar utrymme för dem att vara dem de är. rämna fördämning

jag älskar att hitta vantar och kantareller. det är en sorts vårhöst idag.

mycket är bortprioriterat och det känns skönt. det viktigaste kärnfullaste kvar.

what I value: the ability to make myself happy. to make decisions and be happy with my decisions. the ability to make a feast out of nothing. to be able to contain all these wantings, feelings.

och du får mig att förstå att mina känslor är en styrka, inte en svaghet. eld i sinnet.

jag tröstar dig, du tröstar mig. starka och svaga. ger oss till varandra. tillsammans mer.

jag älskar att hitta vantar och kantareller.

fragment av mig. det är en sorts vårhöst idag.

jag älskar dig med lingon och tomater

whatever you do, I know it will be extraordinary

om att ta emot varandra