när jag kommer ut ur duschen - en doft av nybakt kaffekavring fyller lägenheten. det är varmt, solen går upp, det är crispig luft ute, klar himmel, hög kall luft i lungorna.
jag älskar mitt utrymme i morgonen.



hon är vacker, med sin spetsiga böj på sin näsa, klara markerade drag, korta hår och många födelsemärken i ansiktet. och hennes grova lite manliga händer och starka muskulösa armar. stark och späd, kvinnlig och manlig, mjuk och sträv. hur hon för sig, hur hon är självklar, hur hon är sig och hur hon är glad.
jag tycker hon är vacker.

det är verkligen ett privilegium att få vara med dig

jag älskar, jag älskar, att ligga vaken en stund efter du somnat och lyssna till ditt fridfulla varma sovande, ligga i stillheten tryggheten, som att tiden för ett slag hakar upp sig i en rymd av kärleksfullhet, fröjd





vårt kärleksnäste vårtkärleksnäste

ingenting är långt borta. ingenting är längesen.

jag sitter med ena benet över det andra på ett sådant vis att min puls gör mitt ben, det översta, och min fot hoppar till lite i pulsationer, i hjärtslag. livet når ända ut i tårna.


and failure is ok

how to make ok out of this?




life is soft if you let it

solace of self

tea and sympathy



inte riktigt kraften att lägga riktning i dethär

det regnar, det är skönt att ligga i en säng och gråta. bädda in mig i täcken och värme och släppa ut fördämnningarna.

få syn på sig själv

du är det varmaste och det vackraste jag vet

I will carry you through what my body and heart can carry
I will lift you, I will hold you

and failure is ok

finns det något vackrare, något varmare än att få lägga sig mot någons bröst, mot någons hjärtslag, och gråta? lyssna på dunket, livet, känna hudvärmen. släppa taget om tårarna. forsa. att få hållas om, att hållas i värme och kärlek. det är nog det största, det viktigaste, det verkligaste jag har. det robustaste, sannaste.


I fill stripped off, stripped naked. varje konversation tär. jag har inget membran, jag har inget.. skal. jag har inget självförtroende, jag har ingen hållning ingen ryggrad. no self. genomskinlig och diffus i kanterna. gråten är en konstant klump i halsen. samtidigt är jag otroligt tacksam över denhär intensiva känslan av att vara människa. privilegiumet i att få känna såhär starkt.
jag behöver ge migsjälv tröst, tillit. jag känner igen denhär känslan, jag har svårt att beskriva den. jag känner mig tunn. jag känner mig motsatsen till trygg, harmonisk, lugn, säker, centrerad, varm, composed. I feel utterly decomposed. jag kan bryta ihop av valet mellan thé och varm choklad. små val får mig att tappa fattningen. men jag har hållt ihop hela dagen idag, snart ska jag ge mig själv en gråtstund.
och jag ska ge migsjälv varm äppelkaka. filtar. regnsmatterljud. privilegiet att få gråta.



jag vet inte hur bäst lösa dethär. känsla, rationalitet? jag mår pest. jag har en fysisk känsla av ledset i magen. det är inte bra, det är inte okej. det kanske kan bli okej.

utrymme















utrymme



















utrymme

jag älskar hösten för dess sans och dess vett. dess lugn. spaden i den höstkalla jorden.



i just dethär ögonblicket är vi fria. mellan sömn och vakenhet. vi har just vaknat - eller nyss somnat? - rum och tid blandas. bara hud. värme, sömn, nyvakenhet. här är lyckan utan anledning - bara känsla, inga tankar. lyckan i sigsjälvt är starkare än en lycka som måste rättfärdigas. i dethär ögonblicket bara kärlek.


ditt ledsna är inte mitt, jag måste påminna mig om det.
mitt huvud försöker vara olyckligt men mitt hjärta låter lyckan sippra in. det är verkligen bättre nu.

september är min

när jag gråter fast stänger ögonen för tårar rinner det genom näsan. tårar ut genom näsborrarna. näsgråt. det sipprar alltid ut någonstans.

jag skriver mest och bäst när jag inte mår helt bra. jag mår inte helt bra.
lyckan och lugnet skriver vitt.




jag vill sträcka ut mig till ett förlåt. jag räcker inte till. jag vet inte hur jag ska göra hur jag ska forma mig jag vill ge upp. jag vill inte vara. jag vill inte behöva. vill inte behöva ta mig an. jag orkar inte och jag vet inte hur man gör. jag vill sträcka ut mig till ett förlåt. jag är inte nog, det finns inte nog av mig, jag tar slut. förlåt. jag räcker inte för dig. jag vill vara all din lycka. dina vingar jag vill bära dig.


det finns inget kyligare än när du vänder dig bort från mig, och inget varmare än ditt hjärta mot mitt. jag älskar när du tyr dig till mig. när du delar med dig av dig, när du låter mig trösta, när du tillåter mig bära dig. jag älskar när du är blyg och jag älskar när du är självsäker. jag älskar det mjuka partiet mellan din tumme och ditt pekfinger. jag älskar skrovligheten i dina kinder när du inte orkat raka dig. jag älskar dina ideal och dina idéer. jag älskar dina skiftningar, dina årstider, dina nyanser. din höst och din vår. jag älskar när du är tyst och när du talar. att dra handen över dina landskap. allt detta vill jag bära och bäras av.
ställ sinnet på glänt. ty dig till mig. jag vet inte var jag ska göra av denhär karga distansen.

vaknar av att du täcker mig med kyssar

jag önskar att jag kunde stärkas och inspireras av andra människor istället för att urholkas och stressas av dem. (så är det ibland, inte alltid.) we are all multitues. jag behöver bli bättre på det - att inte gröpas ur i stora folksamlingar. too many mirror neurons, membranet är för tunt jag kan inte stänga någonting ute kan inte sålla intrycken. istället vilande, lugn, varm. centrerad. jag skulle till och med kunna blunda och meditera lite.

kvar. vilar.

jag vet inte riktigt alltid hur jag ska ta mig an världen.
höst, hemma igen, rörig. för många riktningar. vill bli: lugn, varm, förankrad. som att jag vill sitta djupare i migsjälv, bekvämare i migsjälv.
vila i drömmarna, inte att de ska vara tankemonster som jagar mig.

sårskorpan på mitt knä kliar. den läker.

jag ska lära mig tystnad och att vila i mina drömmar.

jag läker.

det kryllar i huvudet
människor gör mig trött
så många runtomkring mig med så mycket jag inte är
jag blir matt och tom på mig men full av saker jag inte är som jag borde vara vill vara
villrådigheten rastlösheten ångestkänslan ytligandetagen det snurrar
jag går ut, cyklar i natten, fort, befriad
nu: bara jag, filten, thékoppen, mitt skrivande. (min riktning) bilsuset utanför. behöver göra enkla saker, tillexempelvis knastra ord och koka thé. meditera. ligga naken bredvid dig och bara röra och röras. upplösta i varandra. med dig känner jag mig mer som mig än med mig själv. du tömmer mig aldrig. du fyller och förankrar. jag älskar vår kärlek


den tunna glipan mellan tid och fantasi

(och någon gång ska jag lära mig att göra allt spritter alla ord inom mig till någon slags själsmylla och växa av det och med det istället för med

rastlös iver om och om igen tömma mig på ord och tro att tomheten är balansen och lyckan
och låta det gro i det istället)

men:




helagsfjället, härjedalen, on the edge of autumn

om du puttar så drar jag, (alltså:
om jag puttar så drar du)

du är så full av kärlek, du är
vackrare än himlens solnedgång

du är vackrare än himlen

ur solnedgången – himlens sköte – föds natten. vi bevittnar omslaget och vi bevittnar varandras omslag. vid foten av ett fjäll: ett skådespel: ljusrosa himmel, ljusblå himmel och en tydlig gräns av moln som följer fjälltopparna. den mjuka tystnaden

var och en har närmast till sigsjälv

lyssna till vägen
lyssna alltid till vägen

och älskling
tänk om vi kan bli lika formade till varandra, i lika harmoniskt samklang med varandra som det här landskapet - som vinden, bergen, stenarna, fåglarna, myrarna, renarna, mossan, buskarna, lavan. tänk om vi kan bära dessa rytmner, om dessa rytmer kan bära oss.
som vinden slipar bergen och som bergen mjuknar för att släppa fram vinden
berget formar vinden precis som vinden formar berget

det finns världar i världarna och ett viddsträckt lugn med en rytm jag önskar vore mitt hjärtas

allt täcks av liv – varje sten bär på sin yta ett landskap. vita, oranga, gröna och svarta lavar – jag lägger handen mot dess skrovlighet, ryser, fylls av respekt för livet självt. för vägarna det tar, för vad det klarar

och glaciären: vindlingarna, rörseln, det stora enorma, droppandet forsandet, solen och snön och isen
det enorma, hur det ständigt rör sig och formar sig


som små barn där vi gick och pekade på buskarna, spindlarna, lavarna, rovfågeln, den spräckliga fågeln, renarna, stenarna, fjällbäckarna, solnedgångarna och soluppgångarna och molnformationerna, de kuvade träden, det gulnande landskapet och det allra kargaste islandskapet

och bilden jag bär: du på stenen i vattenfallet vid foten av glaciären, liksom leende inåt, ett med stenen och vattnet och fallet och glaciären
som i din rätta miljö
den omgivningen gjorde dig rättvisa

jag kan inte titta mig mätt

vi kramar marken, ligger på mage och dricker rätt ur fjällbäcken
det här lugnet är på något vis också mitt

lita till vetgirigheten och lusten

och ge livet utrymme och tid att sprida ut sig





let it be let it be
come


(jag lägger handen mot en varm trädstam, dess skrovligheter under min handflata, solen mot mina kindknotor och fötterna mot den mjuka mossan, det min moder och jag dess moder, vi får aldrig glömma att vi ständigt föder varandra)