don't overthink it.
share music. share yourself.

om att tappa vantar och kontrollen

m och jag pratade imorse. pratade om att skriva eller inte skriva listor och om att komma ihåg eller inte komma ihåg måstegörat. och han hävdade att jag tagit bort hela processen av att glömma, att släppa taget om somligt. och han har rätt. jag har listor i högar som ett desperat försök att hålla kvar i alla bitar av mig. det känns som att jag ska tappa greppet om mig annars, som att jag ska bli odefinierad, flyta ut. jag kan och vill inte, även om jag vet att det finns en viss sjuklighet i det. jag tror och förstår att det är viktigt att glömma.
att inte krampande försöka klamra sig fast vid allt.
och - när jag gick i korridoren i skolan nyss hittade jag min vante (en vit vante med katttrampdyna målad på) på en bänk, någon hade antagligen lagt den där för att den legat på golvet. jag visste inte ens att jag hade tappat den. och jag blev glad. glad för att det ordnar sig och för att jag tappade kontrollen litegrann. om än bara om en vante.

good riddance to winter. good riddance to past. good riddance to decay. good riddance to dust and scars. to this dusty lonely world of grey and mechanics. to rid the heart of the head that makes it bleed, again and again. my heart is heavy as an anchor. withering in isolation, it's growing old. my skin is young but my heart is old.
my heart is an anchor.
the wings of a white bird are shattered.

det luktar persilja. det är vår.
dofterna är mina, de brinnande solnedgångarna är mina, orden är mina.
jag är min. det är så lätt att glömma.

skriket väller. jag har så svårt att få någon ordning. alla tankar och möjligheter trasslar in sig i varandra. blir till snaror.
men det är ingen uppgivenhet, ingen ledsenhet. jag har en eld och ett skrik i bröstkorgen.
vårskrik. jag ska skriker vårskrik.
snart inte bara inuti. snart ska det vibrera luften.