om att tappa vantar och kontrollen

m och jag pratade imorse. pratade om att skriva eller inte skriva listor och om att komma ihåg eller inte komma ihåg måstegörat. och han hävdade att jag tagit bort hela processen av att glömma, att släppa taget om somligt. och han har rätt. jag har listor i högar som ett desperat försök att hålla kvar i alla bitar av mig. det känns som att jag ska tappa greppet om mig annars, som att jag ska bli odefinierad, flyta ut. jag kan och vill inte, även om jag vet att det finns en viss sjuklighet i det. jag tror och förstår att det är viktigt att glömma.
att inte krampande försöka klamra sig fast vid allt.
och - när jag gick i korridoren i skolan nyss hittade jag min vante (en vit vante med katttrampdyna målad på) på en bänk, någon hade antagligen lagt den där för att den legat på golvet. jag visste inte ens att jag hade tappat den. och jag blev glad. glad för att det ordnar sig och för att jag tappade kontrollen litegrann. om än bara om en vante.