praliner i solen. min farmors vackra rynkor.

det jag skriva ska bli fult, groteskt, översvallande och missanpassat. inte ett ord ska passa in. de ska skära in i varandra, de ska ljuda falskt och gällt, ett språkets våldtäkt. allt det ovackra och fula. inte ett steg en blick tillbaka. känslor-
äter praliner i solen påväg till min farmor. går längs en å i snöglittret. smakar choklad i munnen och kristallklar luft i näsan. himlen speglar sig i mina ögon, jag dricker sol. jag kommer till min farmor och beundrar hennes vackra rynkor och hennes styrka. tittar på svunna tider, ansikten frusna i tiden, stillbilder, ord hon varsamt skrivit ner omd et som varit. det verkar ha varit ett lyckligt liv. fyllt av skapande och liv. hon säger hon har varit lycklig. hennes rynkor vittnar om det.
tar med ett foto på min mamma. hon ligger i en säng och tittar på något visst. benen lätt krökta, håret i ett svall. svartvitt foto, mjuk hud. jag kan titta och röra vid det fotot hur mycket som helst. min mamma är den vackraste människa jag vet.
det som är bra med idag: bakifrånkramen jag plötsligfick av f. att skymningen gick i som lila och rött och ljuset kapslade in den vita världen vackert, att det var de första vårkänslorna. vårljus. hur du ler när jag gråter i din famn, hur du ler när du tittar in i mitt vidöppna rödgråtna ansikte som för att säga tack för att du släpper in mig, som för att säga att det är så himla okej. ditt leende är bomull runt mitt hjärta. det kapslar in och kramar, min sorg kan diffundera ut i det. du är välkommen också i min sorg. att jag dansade hem från spårvagnen och studade till musiken.
det som är dåligt med idag: sönderkänslan inuti. att jag som tappar bort mig bland folket som alla är så hela och vackra och kongruenta. att jag tappade bort dendär balansen igen. att jag känner mig ful och tråkig och inte lyckas varken hålla kaoset utanför eller lyckas trivas i det.
varför är det så svårt? vad behöver jag göra? varför ter sig det så enkelt att finnas till för de flesta? vad trivs jag inte med? vad är balans, hur får man det? hur känner jag mig hel bland människor? hur tar jag bort känslan av att känna mig utspridd och som utan fog i skarvarna? känslan av att spricka. den här ömheten, spricknaden inuti. som beblandas med drömmarna viljorna (som håller mig kvar här) om allt detdär jag vill bli. min önskan om att bli blir min borg som hindrar mig att vara. att vara är det verkliga blivandet.
och: tron på att jag kan. att inte tappa bort den. att vara stoltast i sin svaghet - det önskar jag mig. jag önskar mig så mycket och tappar bort önskningarna bland mig och mig bland önskningarna. skriver ner dem och skriver ner dem men det enda som händer är att det blir en massa skraddpapper att tappa bort ännu mer i. ska jag älska det här kaoset? vill inte föra kamp längre. släppa alla knivar.
och vad behöver jag? vad ska jag ge mig? och hur får jag plats bland allt? stora drag eller detaljer?
känna efer. kanske. göra det som faller sig. vara mest min. goda råd till mig själv. hur ska jag gå balansgången? när jag samtidgt älskar mitt dagdrömmande, världarna jag har, grubblerierna som är så mycket jag - när jag samtidigt som allt det vill kunna landa i nuet och vara. varm, mjuk och öppen.
varm mjuk och öppen vill jag vara. välkomnande, lojal mot mig själv, stolt.
när blev det såhär svårt? vem var jag innan jag stöttes mot världen?
det vill jag leta efter i foton och gamla lådor. texter och teckningar. det vill jag leta efter i mina händers viljor. allt det min kropp skriker efter att få skapa.
ordkräkas, ordskrikas. jag vill väsnas språk. jag vill bygga mig mer språk, jag vill läsa, jag vill resa, jag vill fota, jag vill pyssla, jag vill sätta foton på väggarna, jag vill baka bröd med mina händer, jag vill springa mina muskler ömma, jag vill måla färger så det bränns i hjärtat, jag vill dreja, jag vill måla väggarna, jag vill hacka i gjord och se liv spricka fram ur landet. maskrosor spränga asfalten.
jag vill väsnas språk och jag vill leva livet lite stoltare.

baka bröd och leka. lycklig.

jag är lycklig. på andra sidan den här helgen känner jag mig hel igen. i fredags trodde jag att jag skulle gå under av trötthet och bli en liten blöt pöl på golvet.
jag har bakat fem sorters bröd och jag har lekt flera timmar i det fantastiska snölandskapet. slängt mig nerför stup och pulsat i mer än meterhög snö. nu molar min kropp på ett väldigt bra sätt.
just pratat med min bror. han jobbade och lät sådär självsäker och liksom stolt. jag älskar att höra honom så, när han är läkare är han allt annat än ynklig och liten. den brodern jag växte upp med att se upp till. jag önskar mig hans yrkessjälvförtroende och -stolthet.

trött kräk

mina tår är skrynkliga efter ett bad jag tappade upp när jag kommit hem. låg och slumrade i vattnet och drömde mikrodrömmar. tittar ut på världen som vägrar sluta vara vit. det virvlar isnålar i luften. jag är nöjd med att de inte längre virvlar i mitt ansikte.
jag är ett trött kräk, så trött att jag skulle kunna gråta. mitt huvud pulserar, jag har myrkrypningar i underbenen, molvärk i ländryggen, är öm mellan skulderbladen och min käkmuskulatur är tokigt spänd. jag har inte sovit ut på fyra veckor. jag har tentat och farit och tankarna har farit sina virvelvägar som vanligt i mitt huvud. nu är jag trött, nu ska jag sova tills jag behagar vakna två dagar i rad. mobilen ska jag stänga av. jag ska baka, laga mat, skriva, läsa och titta på mina serier. och sova. sova bort den här pulserande huvudvärken.

att leva är att ständigt bära sorgen av allt som aldrig blev.
att leva är att ständigt förhålla sig till det som kunde varit, alla outforskade vägskäl.

vill bli lika sammetsmjuk som din hud

det är alla de ensamma tappade vantarna i slasket.
det är spårvagnsskramlet och gruset som ligger i högar i hallen. grånaden i asfalten hösten i ögonen jag möter på spårvagnen till skolan.
jag bär mycket, jag bär på mycket. stora tjocka tegelstensböcker. farmakologi, biokemi och fysiologi. den som säger att kunskap inget väger ljuger.
känner mig som ett vandrande sakberg påväg att explodera. all min energi går åt till att inte tappa bort tankar och saker, jag undrar hur det kommer sig att livet ter sig så enkelt för så många runt mig.
när jag ska betala min mjölk i snabbköpet tar det mig evigheter att dra visakortet och sedan slå koden. mina fingrar är alldeles frusna och mina knapptryckningar går i slow motion. kön bakom suckar.
när jag sedan går ut med mina saker i en papperspåse brister den och mina saker faller rakt ner i slasket. jag vill skrika rakt ut. jag vill ha någonstans där jag kan skrika rakt ut. fylla lungorna med all vrede och frustration och sedan forcera ut den i ett öronbedövande skrik. jag vill tömma mig. fylla mig med annat än det som fyller mig nu. med rymd, sång och kaprifoldoft.
om jag kunde få skrika rakt ut en gång varje dag tror jag att jag skulle vara lyckligare.
här sitter jag. invirad i filt, varma tårar nedanför ögonen, mina kinder brinner. mina tårar brinner. mitt hjärta brinner. fingertoppslätta smekningar över din sammetsmjuka hud, du är det vackraste jag känner till. det är inte det att jag är olycklig, det är jag inte. jag är lycklig. men jag har inte kommit på riktigt allt med dethär med att leva än. världen suger fortfarande ut det mesta av min energi. jag vill göra mina skrik till en bris och ett lugn inuti.
jag vill ha rymd, jag vill få plats. jag vill ha lugnet inuti, jag vill bära det med mig, jag vill vara det. vill att min taggiga insida ska bli lika sammetsmjuk som din hud.
och ändå. det är de känsligaste som är de starkaste. som kan känna av, som lever, som lever med känsla. känslig inför livets skiftningar.

ord, regna i mig. regna mig. regna ut ur mig, regna mig ur mig. jag har tusen anteckningar, fragment jag ska göra helhet av. små bitar, små fingervisningar om fragmenten i mig. ska göra helhet av dem, göra helhet av mig. foga samman och skarva. tills känslan av att ständigt tappa en spillra av mig själv upphör. tills känslan av att jag hela tiden måste hålla mig samman, vara försiktig med mig så att jag inte tappar en bit av mig försvinner. ska lappa fragment tills jag inte känner att jag behöver lappa fragment längre. skriva till jag inte längre behöver skriva. för lyckan behöver inga ord. lyckan är. lyckan skriver vitt.