praliner i solen. min farmors vackra rynkor.

det jag skriva ska bli fult, groteskt, översvallande och missanpassat. inte ett ord ska passa in. de ska skära in i varandra, de ska ljuda falskt och gällt, ett språkets våldtäkt. allt det ovackra och fula. inte ett steg en blick tillbaka. känslor-
äter praliner i solen påväg till min farmor. går längs en å i snöglittret. smakar choklad i munnen och kristallklar luft i näsan. himlen speglar sig i mina ögon, jag dricker sol. jag kommer till min farmor och beundrar hennes vackra rynkor och hennes styrka. tittar på svunna tider, ansikten frusna i tiden, stillbilder, ord hon varsamt skrivit ner omd et som varit. det verkar ha varit ett lyckligt liv. fyllt av skapande och liv. hon säger hon har varit lycklig. hennes rynkor vittnar om det.
tar med ett foto på min mamma. hon ligger i en säng och tittar på något visst. benen lätt krökta, håret i ett svall. svartvitt foto, mjuk hud. jag kan titta och röra vid det fotot hur mycket som helst. min mamma är den vackraste människa jag vet.
det som är bra med idag: bakifrånkramen jag plötsligfick av f. att skymningen gick i som lila och rött och ljuset kapslade in den vita världen vackert, att det var de första vårkänslorna. vårljus. hur du ler när jag gråter i din famn, hur du ler när du tittar in i mitt vidöppna rödgråtna ansikte som för att säga tack för att du släpper in mig, som för att säga att det är så himla okej. ditt leende är bomull runt mitt hjärta. det kapslar in och kramar, min sorg kan diffundera ut i det. du är välkommen också i min sorg. att jag dansade hem från spårvagnen och studade till musiken.
det som är dåligt med idag: sönderkänslan inuti. att jag som tappar bort mig bland folket som alla är så hela och vackra och kongruenta. att jag tappade bort dendär balansen igen. att jag känner mig ful och tråkig och inte lyckas varken hålla kaoset utanför eller lyckas trivas i det.
varför är det så svårt? vad behöver jag göra? varför ter sig det så enkelt att finnas till för de flesta? vad trivs jag inte med? vad är balans, hur får man det? hur känner jag mig hel bland människor? hur tar jag bort känslan av att känna mig utspridd och som utan fog i skarvarna? känslan av att spricka. den här ömheten, spricknaden inuti. som beblandas med drömmarna viljorna (som håller mig kvar här) om allt detdär jag vill bli. min önskan om att bli blir min borg som hindrar mig att vara. att vara är det verkliga blivandet.
och: tron på att jag kan. att inte tappa bort den. att vara stoltast i sin svaghet - det önskar jag mig. jag önskar mig så mycket och tappar bort önskningarna bland mig och mig bland önskningarna. skriver ner dem och skriver ner dem men det enda som händer är att det blir en massa skraddpapper att tappa bort ännu mer i. ska jag älska det här kaoset? vill inte föra kamp längre. släppa alla knivar.
och vad behöver jag? vad ska jag ge mig? och hur får jag plats bland allt? stora drag eller detaljer?
känna efer. kanske. göra det som faller sig. vara mest min. goda råd till mig själv. hur ska jag gå balansgången? när jag samtidgt älskar mitt dagdrömmande, världarna jag har, grubblerierna som är så mycket jag - när jag samtidigt som allt det vill kunna landa i nuet och vara. varm, mjuk och öppen.
varm mjuk och öppen vill jag vara. välkomnande, lojal mot mig själv, stolt.
när blev det såhär svårt? vem var jag innan jag stöttes mot världen?
det vill jag leta efter i foton och gamla lådor. texter och teckningar. det vill jag leta efter i mina händers viljor. allt det min kropp skriker efter att få skapa.
ordkräkas, ordskrikas. jag vill väsnas språk. jag vill bygga mig mer språk, jag vill läsa, jag vill resa, jag vill fota, jag vill pyssla, jag vill sätta foton på väggarna, jag vill baka bröd med mina händer, jag vill springa mina muskler ömma, jag vill måla färger så det bränns i hjärtat, jag vill dreja, jag vill måla väggarna, jag vill hacka i gjord och se liv spricka fram ur landet. maskrosor spränga asfalten.
jag vill väsnas språk och jag vill leva livet lite stoltare.