vill bli lika sammetsmjuk som din hud

det är alla de ensamma tappade vantarna i slasket.
det är spårvagnsskramlet och gruset som ligger i högar i hallen. grånaden i asfalten hösten i ögonen jag möter på spårvagnen till skolan.
jag bär mycket, jag bär på mycket. stora tjocka tegelstensböcker. farmakologi, biokemi och fysiologi. den som säger att kunskap inget väger ljuger.
känner mig som ett vandrande sakberg påväg att explodera. all min energi går åt till att inte tappa bort tankar och saker, jag undrar hur det kommer sig att livet ter sig så enkelt för så många runt mig.
när jag ska betala min mjölk i snabbköpet tar det mig evigheter att dra visakortet och sedan slå koden. mina fingrar är alldeles frusna och mina knapptryckningar går i slow motion. kön bakom suckar.
när jag sedan går ut med mina saker i en papperspåse brister den och mina saker faller rakt ner i slasket. jag vill skrika rakt ut. jag vill ha någonstans där jag kan skrika rakt ut. fylla lungorna med all vrede och frustration och sedan forcera ut den i ett öronbedövande skrik. jag vill tömma mig. fylla mig med annat än det som fyller mig nu. med rymd, sång och kaprifoldoft.
om jag kunde få skrika rakt ut en gång varje dag tror jag att jag skulle vara lyckligare.
här sitter jag. invirad i filt, varma tårar nedanför ögonen, mina kinder brinner. mina tårar brinner. mitt hjärta brinner. fingertoppslätta smekningar över din sammetsmjuka hud, du är det vackraste jag känner till. det är inte det att jag är olycklig, det är jag inte. jag är lycklig. men jag har inte kommit på riktigt allt med dethär med att leva än. världen suger fortfarande ut det mesta av min energi. jag vill göra mina skrik till en bris och ett lugn inuti.
jag vill ha rymd, jag vill få plats. jag vill ha lugnet inuti, jag vill bära det med mig, jag vill vara det. vill att min taggiga insida ska bli lika sammetsmjuk som din hud.
och ändå. det är de känsligaste som är de starkaste. som kan känna av, som lever, som lever med känsla. känslig inför livets skiftningar.