living a balanced life, I think, involves accepting the extremes, and not obsessing to have to be in perfect balance, always in "the midline of balance". frustrating over nights with almost no sleep ("out of balance"), of eating too much, too little, of stressing, of doing nothing one week and everything the next. but this is how we adapt to ourselves - we are not constant, we are fluctuating.

att leva i balans tror jag involverar att lära sig leva i ytterligheterna, att inte vara besatt av att vara i perfekt balans. vi behöver hela spektrumet, utan det ingen balans. vi är ytterligheter, vi måste lära oss vår egen rytm. snarare än konstanta, fasta, oföränderliga är vi i konstant rörelse, flytande, rinnande, flygande, skiftande.