om att vara som höst (I feel - depleted. tömd, utarmad, förbrukad.)

jag går genom skogsvägar vilsenvägar, mina strövområden, lyssnar till porlande bäckar, hoppar över lera och stock. solen skimrar in genom höstgula lövverk. jag kommer hem, äter chokladmousse med lång sked. börjar treva i huvudet, i allt detdär, försöker börja i ett hörn.

min värme mot din värme, min värme i din värme, vi ligger hoptrasslade i soffan, du rör vid min panna, följer mina örons vindlingar, kliar min rygg. jag värmer dina fötter, jag spinner. jag luktar på dig, jag älskar din doft. jag tänker, jag gör dig lycklig. jag vidgar din värld, jag berättar för dig om saker du aldrig sett, tänkt. och du gör samma med mig. vi tar varandra till nya platser och äventyr. vi rör oss tillsammans, du är den mest spännande resa jag varit med om. vi är.

känner mig rik med bokhyllan full av olästa historier. jag ska vandra dessa sidor upp och ner,


den enkla versionen: jag mår inte bra. och den vidare versionen: varje gång jag inte mår bra grips jag av en ofantlig [compulsion] att förklara det, väva det i förklarligheter förståligheter. beskriva det, analysera det, bryta ner det i atomer, sätta ihop i andra konstellationer, producera en teori och exekveringsplan för att åtgärda.
this all makes me go mad. tankarna runt i huvudet hem igen: som förra meningen, kör mig tokig.
istället: vägen ut är att stanna. är inte att desperat söka flyktvägar, vägen ut är inte runt och ut utan genom. stay where you are, be present, present in your pain, it will pass through you, you will pass through it. eventually everything passes.

om du inte tillåter dig att må dåligt, vara i det, kommer du heller aldrig att kunna tillåta dig att vara i glädjen.
dethär är så ofantligt mänskligt, och det rör om, berikar, dammar av, gör nytt. som årstiderna pulserar jag. det är inte farligt att vara ledsen. det är djupt mänskligt, och samtidigt tror jag också en styrka.
vägen jag vill gå går genom att tillåta mig vara. inte värdera, inte förebrå, bara gråta.

på något vis rotar sig denhär desperationen i att det är som fundamentalt dåligt att må pyton. tabu, typ. att det inte är okej, att saker faller, att människor blir sura, att när jag mår dåligt kollapsar korthuset runt mig.
istället: se världen annorlunda: rytmen fortsätter utan att jag driver på den.
att det handlar om att hitta min rytm. mina fundament, göra mjukheter av skrovligheterna inuti. (om att läka vackert.)
det är svårt när det är i huvudet det fallerar, när roten till ondat är i mig, i hjärtat i hjärnan. det blir så svåröverblickbart, svårgreppbart. och lätt till grubblerier utan riktning. det är svårt att tänka rätt och att tänka om, det är svårt att sluta att förebrå sigsjälv.



I want to be new, I want to be bright, full av curiosity, strength, will, joy, harmony, balance, warmth. but I am also extremely empathetic, full av emotion and fire, burning desires and dreads. I wish I could contain all that fire and emotion in my calmness and harmony. contain all those energetic and impulsive movements in my harmony, tolerance, tranquility.
I am multitudes, I will always be multitudes. figuring out how to contain myself, how to live myself.
att man kan se det som en vandring, en utforskning, något nytt. inte en villfarelse - en vandring i det djupt mänskliga.
och det har blivit mycket bättre. det är så svårt att göra något åt för det är så svårt att göra något handfast. svårt att veta vad man gör och vad man bör. men jag är så mycket konstruktivare nu, ångesten har så mycket mindre angreppsyta mot mig. fastnar inte alls lika hårt längre, rinner av. jag pratar (för att ringa in det, för att begränsa det, för att ventilera det) men dock nästan för mycket - den här känslan behöver tas om hand, kramar, acceptans, tolerance, snarare än ord.

inte mota, möta.




cravings, addictions
how we move in circles, enclosing ourselves when trying to liberate ourselves. how we are taught to despise every bit of our core selves. when we could instead learn from us, use our cores as resources.
how we addict ourselves, how we crave





jag drömde en av mina återkommande drömmar inatt, extremt vividt. jag trodde mycket länge att det verkligen hänt. denna drömmen har på sistone ändrat karaktär (samtidigt som den minskat i frekvens) och inatt var det tydligare än någonsin, tydligt bortom tvivel. den har tidigare innehållit känslor av skam och undvikande, rädsla. nu innehåller den en vilja att möta det svåra, att stå upp för mig själv och att säga ifrån, sätta gränser, vara rak och ärlig. inte vara rädd för att gå min väg.
inte längre undvikande, utan konfronterande. sann, rak och ärlig.


och om att vara höst.
jag välkomnar gråten och smärtan (jag går genom dagen, smärtan pulserar genom mig, jag är dess pulsationer, den väller upp som en våg, strömmar genom mig, släpper taget och börjar om. varm sjö av tårar i ögonen. så mycket människa.), mänskligheten. liv förutsätter död, vår förutsätter höst, lycka förutsätter olycka. kontrasterna behövs för att existera. död definierar liv, och olycka definierar lycka.
och jag ska ta hand om min olycka, min smärta, som ett sårat barn, jag ska bädda in den i mjukheter. pyssla om.
och mina löv ska falla, och bli till en mylla för skott att gro, och jag ska lära mig att låta saker vara, jag ska lära mig tystnad, att bo i kärleken och lusten, framförallt tycka om, att tycka om också smärtan, tycka om dethär med att vara människa, ta vara på kreativiteten, tycka om att vara i hela spannet - ytterligheterna och däremellan, att inte styra utan att strömma, och att göra det långsamt.

långsamt och mjukt.