lirkar

jag väntar på en fördämning. jag väntar på att en propp ska gå ur, jag väntar på en fors. jag väntar på ord som regnar ur mitt hjärta, jag väntar på klarsyn och nysteg.
av någon anledning har det bildats en slags tröskel mellan ordlängtan och fingersmatter. det är en slags rädsla, det är ett uppskjutande, det är en feghet. en slags rädsla över att inte vara bra nog och inte skriva bra nog. och jag vet inte vari den gror. jag vet vad jag vill och jag vet vad jag behöver, jag vet vad jag älskar. och.
det här. är något av ett försök till att något ska sippra igenom dendär fördämningen. kanske måste jag lirka ett hål i det som ansamlats innan det kan spolas bort.
jag behöver uttrycka mig. jag behöver formulera mina tankar. jag behöver skriva vackert och jag behöver skriva fult. jag behöver poesitrippa mig över taggiga tankar. behöver skriva brutalt ärligt rakt. behöver ord för att vandra nya tankevägar. behöver lyssna på mig och behöver lyssnas på. jag behöver en fristad i mig.
på sätt och vis är jag nog rädd över det som jag väntar på ska skölja över mig. jag vet hur full av liv och känslor jag kan känna mig, hur övervälmande det kan vara. hur varje mening föder hundra nya och hur jag ibland inte kan rymma allt. så jag stoppar undan det, orkar inte känslostorma.
men jag vill liv. jag vill känna det spritta i bröstkorgen, jag vill känna helt och fullt igen, jag vill känna mening och glädje och entusiasm, intensivt. jag vill att det ska sjunga sig i mig, dansa sig i mig.
bygger min fristad och mitt känslovirvel. rum för tårarna och för glädjen.