det måste vara rörelse.
världen spränger i gult, klär av sig, blottar sin nakenhet. kalt, kallt, ruggigt. november, grå asfalt men ändå dendär stämningen. drar mössan lite längre ner över öronen, skyndar mig genom skymningen. det är som en mystik som lägger sig över staden. jag går över fallna löv och blöta kullerstenar och jag har en växande känsla av något lyckligt i bröstet.

jag älskar att gå längs bibliotekshyllorna. dra handen längs raderna av bokryggar. så mycket kunskap, så mycket dörrar, så många möjligheter. alla dessa världar av ord. det kommer alltid att finnas så mycket kvar att uppslukas av.

det måste vara rörelse. någonstans har jag ändå kommit, jag vet vad jag har att jobba med, jag vet vad jag har mellan mig och balansen och välmåendet. lär mig så sakteliga att stanna kvar i kaoset, finna ron i kaoset, att bara rymma nuet. att älska de små stegen. jag kan ta mig vidare härifrån och förändras - men jag kan inte göra det på en gång. och det frustrerar mig ofta. allt jag vill vara vill jag vara här och nu. men det går inte, och jag förstår det. jag ska älska vägen.
liksom ett inkännande av mig själv. lyssnar på mig, på det som känns och accepterar. det krävs en enorm dos acceptans att leva med sig själv. sänker kraven, påminner mig om vad som är viktigt på riktigt. skiftar fokus, värderar rätt saker. skalar bort det som bara tynger och skaver.
det måste vara rörelse.

jag anar en viss mognad. känslan av att landa. i det som är jag.