kaffelattemustasch

på café med mig själv, älskade november. dricker kaffe latte med extra mycket mjölk. värmer händerna, luktar på kaffet, tar upp två kanelbullar ur ryggsäcken jag bakade igår. bullarna alltså, ryggsäckar bakar jag inte. framför mig sitter två mammor med varsitt litet barn. barnen har prompt vänt ryggen mot mammorna och har tydligen bestämt sig för att jag är det roligaste som finns. de kiknar av skratt och jag ler tillbaks. det finns inget mer genuint än ett barns skratt.
barnen tröttnar till slut och mammorna lyckas börja mata dem. det är kaos på deras bord; barnen välter muggar, spottar ut mat, men de bara skrattar, alla fyra. lyckligt kaos.
jag vänder mig mot datorn, tangentsmattret. torkar bort lattemustaschen. andas in, landar, inser hur viktigt det är för mig att skriva.