kvällsbekännelse (lycklig)

åh. jag känner mig som en väldigt lycklig människa. sitter i fåtöljen, laptopljus i mörk lägenhet. det är lagom städat, lagom rörigt. jag känner efter, jag känner en stabil, som förankrad, glädje. jag brukar känna/har väldigt ofta känt mig inträngd i ett hörn/omringad av saker att göra/överhopad/socialt tvingad att göra saker/otillräcklig/stressad över att inte hinna med allt jag vill göra, har ofta tänkt på allt jag inte är/allt som alla andra är/hur jag skulle kunna vara/etc, etc. inget av det känner jag nu. jag känner en intensiv meningsfullhet i att vara vid liv. jag känner mig hel. känner en surrande svärm av möjligheter i bröstkorgen. och en visshet om att allt det jag vill göra kan jag göra. känner mig inte längre tafatt och otillräcklig och osäker på vad som är jag i stora sällskap. jag vet var jag är och jag är där jag vill vara. har skalat bort tvång, sådant som stjäl mer än det ger. stöper min värld i en liten annorlunda form (det är jag som dikterar villkoren som min värld vilar på, det är så lätt att glömma). hjärta och hjärna som hand i hand. tar bort sådant som inte får plats, inte behövs, lägger till det som fattas. skulpterar lite i taget.