tårarna kantar insidan. jag kysser ditt ansikte, vandrar med händerna längs dina konturer, det som skiljer mig från dig, gränsen mellan ditt blodomlopp och mitt, mellan dina tankar och mina.
för att möta en annan människa är det så mycket inom sig som man först måste möta. för att möta dig måste jag först möta mig själv. ibland orkar jag inte det. ibland tornar insidan upp sig som ett oöverstigligt hinder. spökar, skriker, klöser, paralyserar mig. när jag inte orkar möta det, när det immobiliserar mig, då kan jag heller inte möta dig, och det är att bygga en mur mellan oss. en kall, hård, massiv mur. det gör mig ensam, onåbar. och det finns inget jag avskyr mer hos mig än när jag bygger avstånd till dig. jag önskar att jag ska lyckas möta allt det som finns inom mig. jag önskar att jag ska kunna dela det. älskas, och älska dig med alla skärvor som är jag.
No comments:
Post a Comment