när det enda jag vill är att spalta upp mig, spalta upp livet, forcera stegen, forcera logik. det känns som kaos runt mig som tränger in mig i ett hörn, hotar att tränga in i mig. känsla av att allt faller, känsla av att upprätthålla. känslan av att ligga ett steg efter och att aldrig hinna ikapp.
när det enda. jag borde göra, jag egentligen vill, är att sluta försöka upprätthålla en ordning som bara finns i mitt huvud, när det enda jag vill är att sluta jobba mot livet och rörelsen och bli en del av den, det. bli rörelse och bli liv. vara liv och vara rörelse.

då tror jag att jag skulle vara lycklig.